K Sivert Lindberg 1933-2024

Lärare 1962-1968

K Sivert var min lärare i Beskowska skolan 1963 till 1964, under de år som är mest känsliga för intellektets utveckling. Han lotsade oss genom den svenska litteraturen med säker hand. För några av oss gick han djupare och på slutet blev det både fyrtiotalism och femtiotalism – hans egen generations poeter – och till och med utvikningar i nyenkelhet och konkret poesi som inte var hans egen stil.

            I min dagbok har jag antecknat att han ingav lugn, eftertanke och måttfullhet, eller metron som han själv skulle ha sagt med poeten Vilhelm Ekelunds ord. Han avrådde mig från läraryrket, som han sade att han valt bara för att kunna skriva poesi och samtidigt försörja familjen.

K Sivert hade en stillhetens auktoritet. När någon går bort brukar man säga att vederbörande har fått ro. Alla liv är omskakande, i alla fall på det inre planet men hos K Sivert fanns något av denna ro redan i livet, delvis på grund av hans karaktär, delvis på grund av hans läsning av de stora mystikerna, som förmedlar hur man kan bemästra världens och tidens påfrestningar.

            Det fanns en naturlig direkthet och en modest kärvhet hos honom som återspeglas i hans poesi, där han betonar de gnagda rötternas och omvägens betydelse för kunskap och självinsikt. Det var därför han sökte sig till Gotland och Grekland där landskapet i sin enkla och kärva skönhet uppvisar dessa drag.

            Några rader ur dikten ”Omvägen” ur diktsamlingen ”Kvast” från 1966 kan illustrerad hans livshållning:

            Jag valde bättre tyger till min kostymer/jämförande mig med framgångsrika människor/fastän jag försökte lära mig avsky upphöjelser och avspärrning,/Ja hela den väldiga trappan som så länge har fått duga till mönster för vårt liv,/och tänka lågt.

            Jag återvann kunskapen men på en omväg,/Gnagde på rötterna,/Andades åter i det stora svaret som omsluter alla frågor.”

Ingemar Lindahl

---

CHRISTER BJÖRKLUND 1943-2022

Skolelev 1954-1962

Legitimerade Läkaren & Beskowiten Christer Björklund har efter en kort tids sjukdom i avlidit, 79 år gammal.

Hans sörjes närmast av hustrun Gunilla och sönerna Fredrik och Andreas med familj.

Christer har lämnat oss, eller som han själv skulle ha uttryckt det, ”gone west”.

 Hans pappa var sjöofficer och många sommarlov tillbringades på flottans baser runt Hårsfjärden vilket grundlade hans livslånga intresse för historia och krig.

Han kom att ägna sitt yrkesliv åt att vara narkosläkare vars främsta uppgift är att lindra och förebygga smärta, en konst han behärskade till fulländning. Han tjänstgjorde på Karolinska Sjukhuset, Serafimerlasarettet och Sabbatsbergs sjukhus. ”Alla sjukhus jag arbetat på läggs ned” konstaterade han klarsynt.

Han var expert på, att under arbetstid, förbättra sina kunskaper i historia. På Serafimerlasarettet hade han en egen toalett fylld med bokhyllor där han fick vara i fred och läsa, men alltid nåbar om något krånglade på operationsavdelningen.

Hans kunskaper om 1900-talet och dess konflikthistoria var omfattande och detaljrik med ett särskilt anglofilt intresse. Vi genomförde resor till europiska krigsskådeplatser från världskrigen. Christer skötte planeringen och var grundligt påläst. Han medförde originalkartor där särskilt viktiga platser var markerade och han kunde från framsätet med dramatisk stämma redogöra för kritiska skeenden. När vi passerade platser där något särskilt känt engelskt regemente varit förlagt tex The Coldstream Guards kunde han från medförd CD-skiva spela deras paradmarsch (ur Figaros bröllop)  och citera deras motto, ”second to none”  ( nulli secundus).

 Besök på de välhållna krigskyrkogårdarna, det bästa argumentet för att förhindra krig, enligt Albert Schweitzer, fick oss att förstå de konsekvenser kriget medför för enskilda människor.

Vår sista resa gick till Finland för att på plats uppleva Vinterkriget och Mannerheims järnvägsvagn där han åt lunch med Hitler på sin 75-årsdag. Hitler hatade tobaksrök varför Mannerheim föredrog att kedjeröka under hela måltiden. Sådana detaljer var viktiga för Christer.

JOLO har skrivit att historien inte sällan bestäms av slumpartade tillfälligheter. Hur hade Dagen D utfallit om meteorologen haft fel i sina prognoser, eller om adjutanten aldrig lyckats lokalisera general Petain inför slaget vid Verdun?  Christer försatte inte möjligheten att underhålla, de som råkade vara i närheten, med sådana lustfyllda spekulationer.

Such men are not made anymore.

Fd medresenärerna  Fredrik Andren, Claes Kjellander, Mårten Rosenqvist

_______________________________________________________________________________________________________________

---

ÅKE ULFSPARRE 1946-2019

STUDENT 1966

Åke Ulfsparre, Stockholm, har avlidit 73 år gammal. Närmast anhöriga är livskamraten Christina och barnen Lovisa och Claes med familjer.

Åke växte upp i Stocksund, och tog studenten i Beskowska skolan. Efter militärtjänst i Boden och studier på Stockholms universitet började han sin yrkeskarriär på Riksrevisionsverket. Där lärde han sig allt väsentligt om ekonomi och skatter. En kunskap som han tog med sig och ytterligare förkovrade sig i när han sedan började på Instrumentverken i Sollentuna som bland annat hade agenturen för varumärken som Silva och CCM. Åke blev tack var sitt kunnande och sin drivkraft snart bolagets Vice VD och hade stor del i bolagets framgångar. Åke engagerades också av många vänner och bekanta som ekonomiexperten man frågade till råds när det var dags att deklarera eller för att planera sin framtida pension. Åke var påläst, kunnig och generös med sina kunskaper.

Men Åke var också en festglad person som kunde dra med sig vem som helst på nya äventyr.Han hade en stor vänkrets både runt Stockholm och i sitt älskade Grisslehamn som han var mycket mån om att hålla kontakt med.

Vår första kontakt med Åke, en vindsnabb skridskoåkare, kom genom ishockeyn i Stocksunds IF. Åke debuterade i A-laget 1962, 16 år gammal. Detta blev början till ett ordentligt generationsskifte för Stockan Hockey. Det finns statistik på vad Åke betytt för Stocksunds IF och Åke har en given plats i förstafemman.

Åke drabbades av en av de värsta sjukdomar man kan få. Demens är, oavsett i vilken form det än yttrar sig, fruktansvärt för alla inblandade. Den drabbade märker hur minnet, samband och namn sakta försvinner. Kicki med Lovisa och Claes med respektive familj, har haft ett par mycket svåra år. Det kan låta makabert, men vi tror Åke tyckte ”att nu får det vara nog, jag behöver slipa om”.

Och betänk: Hur många gånger vi suttit tillsammans i olika omklädningsrum och diskuterat livet – men först måste vi förstås avhandla dagens träning eller match.

Matchtiden är slut och Åke, Sparre, Uffasparre, kärt barn har många namn, har lämnat oss i sorg och saknad.

Bo Myrén centerforward, Johan Löwenhielm högerback & Per Falkman målvakt

Olof Hansson 100 år

1919-2021

Beskowska Skolans legendariske slöjdlärare fyllde 100 år på självaste nationaldagen!

Olof Axel Lennart Hansson född den 6 juni 1919 på Smögen firade i år sin 100:e födelsedag med pompa och ståt. Födelsedagen firades på Kvarnbergets äldrecentrum dit Olof flyttade i februari i år. Många hade mött upp för att fira Olofs stora dag bl a fanns representanter från Föreningen Gamla Beskowiter, många släktingar och många vänner. Med stolthet visade Olof upp gratulationsbrevet från Kungen och Drottningen.

Olof växte upp på Smögen i en fiskarfamilj. Han prövade yrket men valde så småningom en annan bana. Han genomgick sedermera slöjdlärarutbildning på Nääs slott i Floda kommun utanför Göteborg. Här utbildades slöjdlärare mellan åren 1874-1966.

Därefter hamnade Olof i Stockholm och började i Carl Malmstens Verkstadsskola på Södermalm. Av en slump hamnade han så småningom på en halvtidstjänst i Beskow.

Det är många som traskat ner i källaren på Engelbrektsgatan 9-11 för att snickra något vackert under ledning av Olof. Enligt vad jag vet så stannade Olof på Beskow till skolans lades ner 1976.

Under sin tid i Stockholm bodde Olof med hustru Marianne i villa i Stureby. I samband med Mariannes bortgång 2006 valde Olof att flytta tillbaka till föräldrahemmet i Smögen. Huset har funnits i familjens ägo sedan 1927.
Så länge Olof bodde i Stockholm var han en flitig besökare av FGBs alla aktiviteter. Han uppskattar fortfarande att få inbjudningar som han läser med stort intresse. Och många är de elever som lämnat tydliga spår efter sig och som Olof fortfarande pratar om. Ingen nämnd och ingen glömd!

Gunnar Ewetz
Student -67

Olle Marcusson

1935-2017

Förre kanslichefen, fil.dr Olle Marcusson, Alsterbro, avled den 4 april 2017, tolv dagar före sin 82-årsdag. Närmast sörjande är hustrun Stina samt barnen Göran, Gunnar och Birgitta.

Olle Marcusson växte upp i Kalmar och tog studenten där på helklassisk linje. Efter fullgjord värnplikt fortsatte han sina klassiska studier vid Uppsala universitet till en filosofie magisterexamen. I början av 1960-talet fick han tjänst som lärare i latin vid Beskowska skolan i Stockholm, och det var där jag träffade honom. Vår bekantskap fördjupades till vänskap under ett mångårigt  familjeumgänge, när han genomgick forskarutbildning i latin vid Stockholms universitet. Han anslöt sig till det projekt om medeltida liturgiska troper, som initierades och leddes av professor Ritva Maria Jacobsson, och 1975 försvarade han med framgång sin avhandling för doktorsexamen.

Vid sidan av sitt brinnande intresse för språk, odlat som lärare och forskare, blev Olle Marcusson tidigt engagerad i både kulturella och politiska aktiviteter. Musiken var den konstart, som främst attraherade både Olle och Stina, och de hade glädjen att se sonen Göran utvecklas till en internationellt framstående flöjtist. Jag anade också, att Olle skulle bli väl hemmastadd som tjänsteman i riksdagen sedan han bytt levnadsbana. För mig var han en ”samhällets människa”, med det namn som skalden Leopold gav Nils von Rosenstein en gång. Mina år som rektor för Stockholms universitet och ordförande i Riksbankens Jubileumsfond sammanföll med Olle Marcussons tid som chef för utbildningsutskottets kansli, och det gav många tillfällen att beundra hans kloka hantering av både ärenden och ledamöter, stundtals tämligen knepiga sådana.

Allra starkast framstod hans unika sociala kompetens och kulturella passion, när han och Stina som pensionärer flyttade tillbaka till sin gemensamma småländska hembygd. Vi träffades visserligen långt mer sällan då, men vi delade en ganska regelbunden korrespondens. Jag häpnade över hur snabbt Olle och Stina fann nya uppgifter att ägna sig åt. Det gavs vid hans begravning överväldigande bevis för vilket lyft deras bosättning inneburit för bygden. Eftersom mina föräldrar kom från samma trakter blev breven från Olle ett slags virtuell återkomst till mina egna rötter, ett möte med en annan verklighet än storstadens. Jag är djupt tacksam för att ha fått lära känna honom och hans älskade familj.

Inge Jonsson

---

Ronald Bjar

1921-2016

Ronald Bjar dog den 6 februari 2016 95 år gammal.

Enligt den julianska kalendern såg Ronald dagens ljus 1920, men i Sverige blev födelseåret 1921. Ronald föddes i Moskva. Han kom med sina föräldrar och bror till Sverige som den första familjen med hjälp av Nansenpass.

Ronalds hem i Stockholm var en kosmopolitisk mötesplats för de många som i revolutionens och krigens förtryck var på flykt undan förföljelser på väg mot bättre öden. Ronalds mamma såg till att mätta många magar och pappan hjälpte genom sin anställning vid amerikanska ambassaden flyende människor vidare i världen.

Med detta i livets kappsäck utvecklade Ronald ett starkt socialt intresse och fick en stor vänkrets inte minst bland sina skolkamrater i Beskow. 1941 års studenter blev ett gäng som höll i sin vänskap och hade egna träffar bland annat med övernattning på Ronalds sommargård i Sörmland.

Ronald var ordförande i föräldraföreningen i Beskow i flera år och satt i styrelsen för Beskowska skolfonden, som årligen delade ut stipendier till skolor i Stockholm.

Ronald såg till att hans tre barn gick i Beskow och han har varit en flitig deltagare på föreningens aktiviteter främst tillsammans med dottern Elisabeth Bjar.

Ronald var latinare och en sann humanist, men ägnade sitt yrkesliv åt teknik och arkitektur. Ronalds mycket goda språkkunskaper bidrog till många utlandsuppdrag bl.a. för Sweco, där han arbetade i många år.

”Who man singt lass Dich ruhig nider

Böse Menchen kennen keine lieder”

Elisabeth Bjar

---

Hedersmedlem &  f.d. Registratorn

Lars W G:son Lindqvist

1934-2015

Skolelev 1944-1951

Några ord om Lasse Lindquist

Själv lärde jag känna Lasse redan i Carlssons Skola hösten 1940 som en av mina första svenska vänner. Jag var just hemkommen till Stockholm från det av tyskarna erövrade Paris. Där hade jag bott med min familj i sex år, innan vi flyttade hem till Sverige.

Lasse hade förmågan och intresse av att alltid omge sig med goda och glada vänner. Det var en egenskap som både han och vännerna uppskattade livet igenom. I Beskowska Skolan där vi började efter Carlssons och senare i Föreningen Gamla Beskowiter höll han rätt på gamla elever med stort engagement och lyckades få dem att med lust och glädje komma till våra olika begivenheter.

Lasse är en av Gamla Beskowiter som bidragit till att göra vår föredettingförening till en av Sveriges största med c:a 1200 medlemmar. Till våra årliga sammankomster brukar vi vara mellan 100-200 personer av olika årgångar. Så blev Lasse också Heders-Beskowit.

Lasse var  en hyvens karl, omtyckt och uppskattad av många generationer av Beskowiter. Också när det gällde Carlssons skola, var Lasse de sista tio åren en initiativtagare till att samla ihop gamla “carlsonger”. Tack vare honom har vi kunnat efter många år ånyo träffas och utbyta erfarenheter och ha trevligt tillsammans.

Maj 2016

Nils-Eric R. Wranne

Hedersordförande i Gamla Beskowiter

+

Lasse Lindqvist min lekkamrat i 75 år

Lasse här, svaret i telefonen hos Lasse Lindqvist kort och tydligt. Som klasskamrat till Lasse lärde man i Carlsson och Beskow att Lasse alltid talade kort och tydligt. Bra i en skola för rika föräldrars lata barn.

Möjlighet att få se resultatet av skolarbetet gav Lasse då han som Registrator inbjöd gamla elever att bli medlem i Föreningen Gamla Beskowiter. Att lata barn kan bli VM-mästare i Modern femkamp, en annan statsminister i Sverige och inte minst allas vår Sven-Bertil Taube som klasskamrat. Och så har vi Kar de Mumma, eleven som skrev boken Två år i varje klass.

Dock när flickor fick inträde i skolan tog regeringen beslut att lägga ner skolan. Fanns det inte något bra elevmaterial längre?

Lasse hade turen att få biskop Helge Ljungberg i kristen tro och livsåskådning, Nils Erik Bæhrendtz i svenska och kapten Hesselgren i lek och idrott.

Lasse fick en termin sänkt betyg i uppförande. I betyget fanns Ordning och Uppförande. Det skrämmer inte dagens elever som kan kasta ut läraren. Lasses sänkta betyg i uppförande denna enda termin berodde på att Åke Wedin, lärare i matematik pratade om problem med sin motorcykel. Lasse räckte upp handen och ville lära sig matematik i stället för att höra om motorcykelproblem. Åke Wedin svarar att han tjänar i månadslön lika mycket som Lasses mamma har i nålpengar. Lasse svarar, så mycket. Lasse fick C i Uppförande.

Lasse och vi andra fick dock snabbt lära oss matematik. Lasse utbildar sig till ingeniör vid STI och får internationellt arbete vid IBM bl. a. i Italien. Lasse hade en farfar som uppfann fotogenköket som Sven Hedin, en annan Beskowit, hade haft med på sina resor. Mindre känt är att farfar kunde bita av en spik med tänderna.

Lasse kunde ge svar på tal till glädje för oss alla och som Registrator i Föreningen Gamla Beskowiter hålla reda på professorer, domare, advokater och generalkonsuler.

Tack för mig,

Bengt Romare, klasskamrat från början till slut i första klass i Carlssons och i Beskowska Skolan 1944-1951

---

Ernst Hirsch, skolelev 1923-1935

Ernst Hirsch, Stockholm, har avlidit, 99 år gammal. Han efterlämnar sonen Carl med hustru, två barn och tre syskonbarn.

I oktober, som 99-åring, deltog Ernst Hirsch i sitt sista styrelsemöte i Stiftelsen Isaak Hirschs minne – ett socialt boende för äldre – som skapades 1918 genom testamente från en av Ernst släktingar. Han följde dagordningen på sin iPad.

Ernst Hirsch invaldes i styrelsen för Stiftelsen 1945, var arbetsutskottsordförande fram till 2006, då han blev hedersledamot. I styrelsen fanns 1945 hans farbror Frank Hirsch och dennes kusin Axel Hirsch. Ernsts engagemang i Stiftelsen Isaak Hirschs minne är karaktäristiskt för hans livsgärning – uthålligt, personligt, familjeanknutet.

Han var inte en vanlig styrelsemedlem. Han tog sig tid att gå runt i husen, tala med hyresgästerna. Ernst kom att personifiera Stiftelsen Isaak Hirschs minne.

Ernst föddes 1916 på Stureplan, och var Östermalm trogen hela sitt liv. Han blev arkitekt på KTH.

Som 13-åring fick han följa med sin far Erik och farbror Frank Hirsch tillsammans med arkitekten Ragnar Östberg till Berlin där de studerade industrifastigheter, något som ledde till AB Industricentralens kärnfastighet, ett ”industrihotell” på Hudiksvallsgatan. 1948 blev han, efter sin far Erik, VD för Industricentralen. Han skulle förbli det i 44 år. Liksom när det gällde Stiftelsen Isaak Hirschs minne var Ernst en i fastigheterna ständigt närvarande person – som långt efter det han som 75-åring pensionerats gjorde regelbundna ronder för att ”se att allt är i sin ordning”.

Ernst var kittet i många vänkretsar och nätverk. På sitt älskade Solgård, byggt av hans far – min morfar – i Stockholms skärgård (och där jag själv växte upp) bevarade han en unik miljö, och hade den som utgångspunkt för sin karaktäristiska vård av vänkretsar –klasskamraterna på Beskowska skolan, Stockholms Byggnadsförening, gymnastikgrupp, Nationalmusei Vänner och andra ställen han ägnade sin aktivitet ända till slutet.

När syskonbarnbarnsbarnet Axel, sex år, fick reda på att farbror Ernst låg på sjukhus och inte som vanligt kunde vara med på julafton sa han: – Jag kommer att sakna honom.

Det är många som gör det.

Olle Wästberg, Syskonbarn och ordförande i Stiftelsen Isaak Hirschs Minne

(Publicerat i DN)

+

Kan man leva i hundra år utan allvarliga kriser, fascineras av mångfalden länder och kulturer, trivas hos människor med olika beteenden, vara lika närvarande som gäst och värd och jämt på gott humör? Omöjligt – utom för Ernst Hirsch. Därför var han älskad av otaliga vänner: aldrig förmer, inte det ringaste tillgjord. Han briljerade inte med kunskaper och position. Han hade inget behov att ingripa och göra sig hörd.

Han föddes två våningar ovanför Sturehof och likt sina två systrar lämnade han aldrig Östermalm. Han tog studenten i Beskowska 1935 i en klass av flera namnkunniga, men till slut var de bara två som jubilerade. Som kustartillerist i Karlskrona kommenderades han den 9 april 1940 till Helsingborg och såg i kikaren hakkorsflaggan hissas på Kronborg. Han borde varit rädd men han var det inte.

In i det sista flanerade Ernst kilometervis mellan utställningar och teatrar, längs kvarter som han som arkitekt kände bättre än något skönhetsråd. Hans intresse för hus väcktes då han trettonårig följde med Ragnar Östberg och sin far Erik på studieresa i Tyskland. Ogärna missade han en debatt i Byggnadsföreningen och S:t Erik. Han var med i ett trettiotal kulturella vänföreningar och reste med dem från Kina till Galapagos och runt Europa. Han deltog i datakurser. På gymmet fick han vänner bland avsuttna amiraler, trettio år yngre. Sin nittionioårsdag firade han med tal och glam.

Hans hjärta var i villa Solgård på Stegesund, ritad av Ivar Tengbom. På ön var han en gästfri medelpunkt. Där hade han levt livets samtliga somrar och den sista hösten tog han sig ensam och olovandes dit.

Jag ställde honom mot väggen. Varför så prestigelös och okonstlad? ”Jag grubblar inte, jag ser mig omkring, bekymrar mig inte om mig själv.” Och inför hundraårsdagen som han hoppats på: ”Det får bli som det blir.” Att dö var han inte rädd för, lika lite som för Hitler. Han trodde förnuftet skulle segra.

Fast han hade flygcertifikat var han mycket jordnära. Då jag nyligen hämtade honom på bortre Kungsholmen dirigerade han mig genom stan. Han visste hur man undvek röda ljus och hade kunnat bli en utmärkt turistguide. Hans farfars bror, storbyggaren, var Isaak med hela Stockholm, något liknande gällde Ernst – fast utan alla åthävor. Han hade ingen önskan att synas, det fick vännerna göra.

Det var det yttre landskapet han älskade, det inre fick andra ta hand om. Till synes oskadd färdades han genom ett långt liv. Med Ernst Hirsch begravs inga hemligheter.

Per Wästberg

(Publicerat i SvD)

+

En god förebild

Ernst Hirsch, föreningens äldste medlem, har gått ur tiden på sitt hundrade år. Den 22 oktober 2016 skulle Ernst ha fyllt 100 år, vilket han såg fram emot med stor tillfredställelse.

Ernst var en uppskattad kamrat och ofta återkommande på föreningens aktiviteter. Med sitt glada och inspirerande sätt spred han glädje på våra middagar. En återkommande fråga var alltid: ”kommer Ernst ikväll?”

Det var alltid roligt att prata med och lyssna till Ernst. Under sitt långa och innehållsrika liv hann han skaffa sig mycket intressant erfarenhet och ett stort kontaktnät. Det sistnämnda återspeglades inte minst på hans begravning, som bevistades av över 350 personer. Begravningen officierades på ett föredömligt sätt av den gamle beskowiten Hans Rhodin.

Begravningen avslutades med mingel dvs champagne och ostron.

Ernst tillhörde en begränsad skara som gick på Beskow i 12 år, från första klass 1923, till dess han tog studenten 1935. Han utbildade sig till arkitekt på KTH och arbetade många år i eget företag. Föreningen Gamla Beskowiter bildades under Ernst skoltid nämligen 1933.

Alla behöver vi goda förebilder, Ernst var en sådan!

Stockholm den 28 maj 2016

Gunnar Ewetz

---

Rektor Sam Jansson

Manfred Nilsson framförde detta kåseri själv på en av våra ärtmiddagar på Esplanad.
Född 1915, gick i skolan 1926-34.

Rektor Sam Jansson var en i många avseende märklig man. Redan hans yttre ingav respekt och vördnad. Hans utseende påminde mycket om den danske konstnären Thorvaldsens skulptur Kristus. Nästa gång ni åker till Köpenhamn skall ni inte missa Thorvaldsens museum. Där finns nästan allt han skapat och det mesta är hugget ut i vit marmor från Carrera. Mitt i museet står Kristus-gestalten. Ser ni den så vet ni också hur Sam Jansson såg ut. Han hade ett litet hakskägg, precis som Kristus brukar framställas. Rektorn hade ögon som ibland var gråblå och ibland bara glittrande blå när han talade till oss pojkar. Han hade fullständig koll på alla elever. Han kände alla våra svagheter. Och han hade därtill ögon i nacken och såg därför allt bus vi gjorde. En av hans främsta egenskaper var hans förnämliga sätt att utvälja sina medarbetare. Samtliga lärare var handplockade och hade alla både humor och psykologisk blick för varje elevs egenheter. Själv följde han varje elev i varje klass. En dag kom vi att samtidigt gå upp för en trappa. Så sade rektorn: ”Det går inte så bra för dig i tyska”. Det var på vårterminen i första ring. Jag hade fått B? Och Bc på terminens båda skrivningar. Jag hoppas att det rättar till sig sade rektorn. Du förstår att vissa personer kan ha svårt för levande språk. Det skulle han inte ha sagt. Jag blev tvärarg. Han skulle minsann inte komma och predika för mig att jag hade svårt för levande språk. I Sandbergs bokhandel hade jag i fönstret sett en liten grå bok med titeln ”Tyska på egen hand”. Den innehöll ett 30-tal stilar och till boken kunde man få en nyckel med variationer. Författaren hette Hagström. Jag tror att priset var 3:50 kronor. Jag åkte hem till min mamma och hon tog den begärda summan ur sin hushållsportmonä. Sedan var lyckan gjord. Varje eftermiddag efter skolans slut satt jag och skrev en tysk stil, som jag sedan kunde rätta själv. Resultatet lät inte vänta på sig. Nästa skrivning fick jag AB på. Magister Liljebäck spände ögonen i mig och frågade ”hur har detta gått till?” Jag svarade att jag tagit extralektioner. Jaha, sade han. Det är väl bra och misstanken om fusk glömdes bort. I nästa tyska stil blev det litet a. Jag förstod senare att rektorn medvetet sagt att vissa personer kan ha svårt för levande språk. Han har gjort mig både arg och hämndlysten. Och han nådde sina mål.

Rektor Jansson var själv av den gamla skolan och stödde sin pedagogik på inlärning genom upprepning och inlärning av glosor. Vi hade börjat med tyska i första klass och fortsatt med engelska i tredje. I den 5:e skulle vi börja med franska. Vi var 30 i klassen och därför delades vi upp i två grupper. Rektorn skulle ha den ena gruppen och där hamnade jag. Den andra gruppen anförtroddes en pensionerad lärare som hette Fahlstedt. Den senare läste med sin grupp på måndagar och rektorn hade oss andra på tisdagar. Nu råkade jag ha en håltimme när lektor Fahlstedt undervisade varför jag gick på hans lektioner. Det visade sig vara en helt annan slags lärare än rektorn. Hans egen person var annorlunda. Han var alltid klädd i jacket och bar monokel. Han hade under några år varit lärare i Rom och hade gift sig med en italiensk baronessa och fick därmed av oss titeln baron. Han öppnade första lektionen med en fråga: ”Hur kan det komma sig att unga pojkar som ni har så svårt för de franska räkneorden?. På det vill jag förvisso ha ett svar. Det är tiotalen som inte fastnar i minnet. Det går lätt att säga trente, quarante, men sedan blir det stopp. Då skall jag berätta en liten historia för er om Andersson och Lundström, som reste till Paris. Andersson var ungkarl men Lundström var gift. En kväll när de varit ute och festat och kom hem till sitt enkla hotellrum i Quartier Latin så råkade Lundström snubbla på tröskeln och ramlade raklång in mot rummets enda möbel, en grand lit, med en stomme av gjutjärn på vilket det låg en tjock madrass. Andersson var stupfull och lade sig att sova. På morgonen upptäckte han att Lundström låg kvar på golvet och var död. Han förstod att han genast måste underrätta fru Lundström om makens död. Han räknade de få centimes han hade kvar och gick till telegrafstationen och sände ett kort telegram som löd: Lundström 52. Fru Lundström som var en begåvad kvinna förstod att telegrammet var skrivet på franska eftersom det var avstämplat i Paris och hon läste Lundström sängkant dö.

Lektor Fahlströms pedagogik gick ut på att han skulle berätta anekdoter för oss och ofta var de lite vågade. Snabbt skrev han upp orden som ingick i anekdoten och i nästa ögonblick suddade han ut det han skrivit. Det gällde alltså att snabbt anteckna vad han skrivit. Så kom historien om mannen som var på väg hem och råkade passera ett upplyst fönster på nedre botten. Rullgardinen var visserligen neddragen men lämnade en bred springa, där man kunde se in i rummet. Därinne såg han en ung flicka (une jeune fille) som just höll på att kläda av sig för natten. Det heter ”une jeune fille”. Säger man bara une fille så betyder det något helt annat. Kläda av sig heter deshabiller. Nu hade den unga flickan kommit till korsetten. Magistern berättade att föremålet han såg just öppnat sin korsett. Så skrev han på tavlan ”Le corset”. Som så många gånger i det vackra franska språket har inte alla substantiv det genus de borde ha. Detta typiskt kvinnliga plagg är således maskulinum, och så strök han orden från tavlan.

Rektor Jansson hade ett helt annat system för att lära oss franska. Han gav oss långa listor med glosor i läxa och sedan förhörde han oss på sitt särskilda sätt. Han gick i rad efter rad med pulpeter och den som läst på kunde i förväg räkna ut vilket ord han skulle få. Nu hände en gång att en liten lockig gosse som satt bakom mig i raden hade ordlistan uppslagen i skydd av min rygg. När han inte fick, som han trodde, nästa fråga som i stället gick till nästa pojke, viftade den lilla eleven med lockarna ivrigt med handen på rektorns fråga vad det gällde sade den lille fuskaren ”magistern hoppade över mig”. Rektorn log då milt och svarade ”jag vet det”. Den fuskande eleven fuskade nog inte en gång till när rektorn höll lektion. Vi förstod alla att rektorn hade ögon i nacken. Inget undgick honom.

Men för att återgå till lektor Fahlstedt så fortsatte han sin berättelse om den unga flickan som klädde av sig Quand elle ouvrait son corset on peux voir deux jolis fruits. Ca veut dire les seins. Varför är det pluralis? Nilsson. Därför att de är två magistern. ”Cést juste, ils son deux. Ils sont toujours deux. ”När lektorn fortsatte sin berättelse så föll det ena plagget efter det andra och snart var flickan helt naken. Elle etait toute nue. Naken heter alltså nu på franska men i detta fall bör vi sätta dit ett litet e efter. Innan Fahlstedt hunnit ställa frågan var det en ivrig gosse som högt sade: Hon är ju femininum. Och hur ser man att hon är naken?. Det syns på allt hår, svarade en annan gosse som livligt uppsög varje ord i det vackra språket. ”Ah, oui,” sade lektorn, ”le triangle noir. Triangle är maskulinum vare sig det beskriver anatomi eller geometri. Men nog skulle man i det aktuella fallet gärna göra det till femininum.

På detta stadium i berättelsen inträdde en ung man i rummet. Han gick fram till den nakna flickan, omfamnade henne och kysste henne på munnen. Fransmännen använder alltid verbet ”embrasser”, vilket egentligen betyder omfamna. I lexikon kan det ibland stå verbet ”baisser” för kyssa. Det bör man undvika eftersom ordet på franskt slangspråk betyder något helt annat. Så lång säger plötsligt il professore ”Ordet avouer betyder tillstå eller bekänna”, så skrev han en hel mening på tavlan. I första person heter det således ”jávoue”. Sedan följde meningen sålunda: ”Jávoue que jéusse bien etre á la place de cet ieun homme”

Detta mina herrar, sade lektor Fahlstedt, är något mycket viktigt. Det är nämligen en konditional satsfogning och det förklarar varför verbet står i subjontif. Just då ringde det till rast. Lektorn reste sig och lät monokeln falla. Så satte han ett pekfinger i luften och sade ”il sonne”. Och med ett á la prochain, tågade han majestätiskt ut ur klassrummet. I skolans fastighet fanns tre lägenheter. På nedre botten bodde vaktmästare Person med hustru och 2 döttrar. Flickorna kunde i 30-talets början ha varit ungefär 20-25 år gamla. Tre trappor upp bodde skolans kassaförvaltare som hette Forsman. Det var en kraftig karl med ett böljande brunt helskägg. Vi kallade honom ”svarte fan”. Han hade två barn, en flicka och en pojke. Dem döpte vi till svavelblomma respektive svavelkis. Ingen av dem gick i Beskow. Forsman själv undervisade i Östra Real. På tredje våningen fanns även en tvårummare som beboddes av magister Birger Ekelin. Det sades att det fanns en smed i Västervik som hade två söner. Bägge fick studera och blev lärare. Birger Ekelin var en lustig natur med stor humor. Vi gick under skoldagen ofta förbi hans dörr. När han lämnade lägenheten och slog igen dörren brukade han alltid ringa på dörrklockan. Efter en tid blev vi så nyfikna att vi vågade fråga, varför han alltid ringde på sin egen dörr och han svarade då: ”Det är för att få veta om jag är inne eller om jag redan gått”.

Gick man jämsides med denne skojfriske lärare ned för trappan kunde man plötsligt höra honom utropa ett ljudligt Atschi. Om man då frågade: ”Har magistern förkylt sig?”, så svarade han leende ”nej, hurså?” Birger Ekelin tyckte om att något förvränga våra efternamn. Mig kallade han alltid för Nilton. I slutet av en termin ville han förhöra oss i regler i algebra. Han började med mig och bad mig upprepa konjugatregeln. Jag ställde mig upp som man alltid gjorde när man fick frågan. Jag rabblade genast upp regeln, som jag trodde den löd. Nja, sade magistern, men jag frågade efter konjugatregeln, men det är ju bra att Nilton kan kvadratregeln. Nu vill jag ställa ännu en fråga, sade magistern, vilken är Sveriges vackraste stad? Jag svarade ”Det är Västervik”. ”Vad jag blir glad när jag hör att du lärt dig något väsentligt på mina matematiklektioner”. En kulen novemberdag frågade Ekelin om det var någon i klassen som tänkte studera till ingenjör. 3-4 elever räckte upp handen och när frågan gick till Bernhard Martin Lööf svarade han att han skulle bli starkströmsingenjör. Utmärkt, tyckte magistern och bad då den blivande ingenjören att stiga fram och tända ljuset i klassrummet.

Birger Ekelin bodde som sagt i en tvårumslägenhet på 3:e våningen. Han var ungkarl, men saknade inte därför en viss social service. Det var vaktmästare Perssons yngsta dotter som svarade för detta. Man såg henne ofta i trappan och hon hade egen nyckel i förklädesfickan. Vi pojkar hade många teorier om varför hon så ofta gick till magister Ekelins lägenhet. Flickan var knappast vacker men svängde på höfterna när hon gick. Och hon hade mycket snygga ben. Det såg man när man gick bakom henne uppför trappan. Och bättre såg benen ut under den varmare tiden på året då hon inte hade långa strumpor på sig.

När jag minns fröken Persson så kommer jag lätt att tänka på en skärgårdshistoria av Albert Engström. Han sitter vid köksbordet hemma hos Österman och de tar varsin sup med sockerbitar som tilltugg. Då säger Engström: ”Hon är inte precis fager din Kristina”, och nickade åt fru Österman som stod vid spisen och stekte strömming. ”Nej, jag vet det”, svarade Österman, ”men hon är ändamålsenlig”. Trots att fröken Persson inte var vacker med sin kraftiga potatisnäsa så var hon måhända ändamålsenlig. Tanken förstärktes ytterligare när jag ensam gick ner för trappan och fick se magister Ekelin och flickan gå jämsides ner för trappan. De hade uppenbarligen inte sett mig och jag förstod att magistern sade något till flickan. Jag kunde inte uppfatta vad han sade, men jag såg samtidigt hur magistern klappade henne på stjärten. Båda stannade plötsligt upp i trappan och fröken Persson fnittrade glatt. Då tänkte jag att det kunde nog vara så att fröken Persson inte bara städade, bäddade och diskade åt magister Ekelin. Hon kanske även hade andra färdigheter som gjorde ungkarlslivet mera behagligt för den charmiga läraren. Vi hade aldrig några belägg för detta, men tanken var mycket fascinerande.

En av de mest avgudade lärarna var Nils Åkerberg. Det var alltid så roligt på hans lektioner. Han kallades Tuppen eftersom han hade en virvel mitt på huvudet. Det stod alltid som en tuppkam på hans hjässa. Han undervisade i fysik och biologi. Han var dessutom vår klassföreståndare i hela gymnasiet. Även han förstod sig på tonårspojkar och gjorde gärna anspelningar som var lätta att förstå.. Under en fysiklektion skulle vi utföra det bekanta experimentet med fläderkulorna. På bordet stod två stativ med två flädermängdskulor hängande i silkestrådar. Magistern visade hur man med ett kattskinn kunde gnida en glasstav och få den elektriskt laddad. Nu skall vi se om någon av er också kan gnida stången. Jag tror Manfred är bra på att gnida stången och så fick jag rodnande gå fram till bordet. Jag tog upp kattskinnet i höger hand och glasstaven i den vänstra och började gnida. Jag gjorde det fort och då sade Åkerberg, låt oss ta det lite saktare, det går nog ändå. Jag förde glasstavens ena ände mot den ena av flädermärgskulorna och vände så stavens andra ände mot den andra flädermärgskulan. Och se, de två kulorna attraherade varandra. Ett sus av glädje gick genom fysiksalen.

Nils Åkerberg undervisade även i geografi och den här episoden kunde nog rubriceras som Kanadas näringsliv. Det hade uppstått en vana i vår klass att jag alltid på en rast skulle gå igenom dagens läxa. Oftast var det översättningar från tyska och engelska. En liten klunga elever stod då runt min bänk medan jag drog översättningen. En dag gällde ämnet geografi. Jag hade satt mig vid en bänk vid ett fönster ut mot Engelbrektsgatan och Carlssons geograf låg uppslagen framför mig. Men i boken låg också en annan bok uppslagen. Den hette ”Le Nu aux Salon”, ungefär Naket på museum. Den innehöll foton av berömda tavlor med nakna kvinnor. När min far arbetade i Paris 1910 hade han köpt en serie häften som alla innehöll vackra och nakna kvinnor. Ett tiotal klasskamrater stod runt och kommenterade vad de såg medan jag sakta vände blad för blad. Det kunde låta så här: Vilka snygga pattar. Men varför har de inget hår mellan benen. Det kan väl Du förklara Maffe. Jag drog till med att fransk lag inte tillät sådant på ett konstmuseum. Då var det någon som viskade ”gubben kommer”. Och jag såg hur magister Åkerberg närmade sig. Snabbt slog jag ihop boken med konstverken och lät den försvinna bakom värmeelementet. Det skedde inte tyst, men jag började högt läsa ur Carlssons geografi: Kanada har samma näringskällor som Sverige, nämligen malm och skog. Därmed är Kanada genom sin storlek en allvarlig konkurrent till Sverige på världsmarknaden. Vid det laget hade magistern hunnit fram till oss och undrade vad vi sysslade med. Högt och tydligt förklarade jag att vi repeterade geografiläxan. Sämre saker kan man ha för sig sade Åkerberg och gick sin väg. Vi undrade alla hur mycket gubben hade sett och hört. Han lät oss aldrig veta.

I läroplanen ingick att vi i gymnasiet skulle bedriva så kallade enskilt arbete under sommarlovet. Åke Norhagen och jag valde biologi, mest kanske för att vi tyckte så bra om Åkerberg. Både Åke och jag ville bli läkare. Åke blev det också medan jag valde en annan bana. Magistern hänvisade till en mycket bra lärobok i anatomi (Cellen och människokroppen). När hösten kom skulle vi förhöras på våra studier. Magistern förhörde både Åke och mig samtidigt. Åke fick redogöra för hjärnans lober och det kunde han perfekt. Jag skulle beskriva de endokrina körtlarna. Det gick bra i början, men sedan började det brännas sedan jag beskrivit äggstockarnas roll i hormonbildningen. I fortsättningen fick jag berätta vad jag visste om kvinnans genitalia. Jag förstod att gubben bara ville retas med mig, men jag klarade uppgiften med de latinska namnen på varje detalj. Då avbröt Åkerberg mig och sade att jag nog skulle kunna bli en bra gynekolog med tiden. Jag visste inte då vad orden betydde men jag uppskattade vänligheten.

Möjligen hade Åkerberg någon gång studerat medicin ty han blev glad då jag berättade att även jag ville läsa medicin. Vid den tidpunkten hade min pappa på en pantbank köpt ett franskt mikroskop i mässing förvarade i en mahognylåda. Då skall jag lära Dig att göra mikroskopiska preparat, sade Åkerberg och några dagar sedan bad han mig att stanna kvar ett tag efter skoldagens slut. Då kom han med små askar innehållande objektglas och täckglas. Han hade även köpt två små flaskor varav den ena innehöll kanadabalsam och den andra xylol. Två små stavar av glas hörde till. Så fick jag veta hur man med den ena glasstaven satte en droppe av kanadabalsam på objektglaset, sedan lade preparatet på droppen och på detta placerade det ytterst tunna täckglaset. Med den andra staven av glas tar man sedan en dropp xylol och vänder den mot täckglasets kant. Genast flöt kanadabalsamen ut omkring preparatet och bildade en klar genomskinlig yta. Man kan undra om det idag finns så intresserade lärare. Undervisningen i latin hade nog sina brister. Vår lärare var en vithårig gammal lektor, som nog var försynt i överkant. Ofta fick vi använda en fysiksal på 4:e våningen med sluttande golv och långbänkar. Min kompis Bernhard Martin Lööf (numera avliden) satte sig med mig på någon av de bakersta bänkarna, där vi tillsammans konstruerade de mest sinnrika maskiner på rutade block. En av de största uppfinningarna vi gjorde var en saftblandningsmaskin som drevs med utandningsluften från en snarkande gubbe. Med latinet var det sämre.

Vi läste då Livius 23:e bok som handlade om de puniska krigen, dvs krigen mot Kartago som också slutligen erövrades och förstördes. En vinter hade Caesar lämnat några legioner kvar norr om Alperna för att de skulle vila upp sig till nästa års krig. Mot våren sände kejsaren upp spejare för att ta reda på i vilket skick soldaterna befann sig i. Han fick veta att soldaterna befann sig i ett uselt skick. Enligt Livius skulle de, såsom klassens elaka gosse sade, ha varit fysiskt försvagade genom ymnigt bruk av vin och horor. Vid denna översättning tog lektor Staaf ordet och sade att vi skulle använda oss av Bernhard Risbergs mer modesta översättning: soldaterna var fysiskt försvagade genom ymnigt bruk av vin och umgänge med falna tärnor.

Jag lärde mig som sagt inte mycket latin under de första tre åren i gymnasiet. Det jag minns idag lärde mig den utmärkte magister Lindh, som undervisade i sista ringen. Det var en mycket musikalisk person, som helst av allt hade velat bli pianosolist, men hans pappa som var professor i latin och grekiska hade bestämt att han skulle bli lärare.

En dag när jag och två klasskamrater kom ut ur skolan för att på rasten gå ner till Kjellsons konditori för att kolla om det där fanns några snygga tjejer att spana in, fick vi på gatan framför oss se magister Lindh med en ung flicka vid sin sida. Han gav ofta extralektioner till elever som var klena i språk. Denna flicka, som vi kände igen från Whitlock, hette Ulla och hade varit på några av våra skoldanser. Vi tre gick bakom paret och den mest musikaliska av oss började vissla Peterson-Bergers vackra sång ”Jungfrun under lind”. Då stannade magistern och vände sig om. Det där var falskt, så här låter det. Och så visslade han den vackra melodin. Sedan fortsatte promenaden medan vi tre snopna stod kvar. Det finns många jag minns av Beskows lärare, så t ex läraren i filosofi dr Westerlin. Jag läste visserligen inte det ämnet men jag minns att han ibland var skrivvakt. Han hade den egenheten att sitta och hamra med en penna mot katedern. Så reste han sig plötsligt och började gå upp och ner mellan bänkraderna. Då var det någon som skrek: ”Gå och sätt dig gubbe”. Då stelnade han och rusade fram till Carl Ragnar Beve, tog honom på axeln och frågade ”Var det du som skrek?” ”Nej,” svarade Carl Ragnar och sade ”jag har ingenting hört”. Då vände han sig till mig med samma fråga och jag hade givetvis ingenting hört. Jag förklarade att det var barn som stojade i Humlegården. Gubben slutade att vandra och satte sig åter i katedern.

Hästen var en omtyckt lärare. Han var mycket böjd och när han under vaggande gång strävade uppför backen i Engelbrektsgatan och släpade på en tung portfölj med skrivböcker, så såg han ut som en gammal bryggarhäst och fick så namnet ”Hästen”. En av våra medlemmar Lars Wikström har berättat för mig att Gyllander spåddes en lysande akademisk karriär. Men när hans käraste blev med barn tog han snabbt en fil mag. och blev lärare för att kunna försörja fru och barn.

Gyllander kunde ofta börja en lektion i historia med att breda ut Dagens Nyheter på katedern och läsa upp den ena artikeln efter den andra. Detta är dagens historia sade han och läste vidare. Svenska uppsatser rättade han mycket noggrant och betygsatte med rätt blick och sin typiska signatur G G under betyget. Många andra lärare kunde det vara värt att berätta om. Så som magister Åkerhjelm, gymnastikläraren ”Löjtis”, filosofigubben Sevelin och många andra. Men jag sätter punkt här och tackar för er uppmärksamhet.